torsdag 30 september 2010

(Kron)prinsen vikarierar


Expressen skriver i dag att prins Carl Philip kan komma att vikariera som Statschef under oktober. Med tanke på att prinsen är född och hyllad som kronprins så är det ju egentligen inget konstigt med det.

I och med den förändring av successionsordningen som genomfördes 1980 fråntogs dock prins Carl Philip sin arvsfurstetitel till förmån för sin äldre syster Victoria.

Ingen skugga skall dock falla på (den nuvarande) kronprinsessan. Hon hade inget med beslutet i fråga att göra. Jag är dessutom högst övertygad om att Kronprinsessan kommer att klara sig alldeles utmärkt som Sveriges regent framöver.

Men om rätt ska vara rätt... så är det prins Carl Philip som är kronprins.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 28 september 2010

Tack ni företagsamma människor

Tack Ax-son Johnson, Persson, Rausing och Kamprad för allt ni gjort för svensk ekonomi.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Valet i Nynäshamn

Efter många och långa förhandlingar i Nynäshamn verkar det nu tyvärr som att Folkpartiet i kommunen fortsätter att styra tillsammans med Socialdemokraterna. Med hjälp av passivt stöd från Vänsterpartiet.

Med tanke på hur dåligt valet gick för Socialdemokraterna, och det faktum att vi faktiskt skulle kunna skapa en mer borgerlig koalition med hjälp av Miljöpartiet och Sorundanet, så känns det som ett jättetråkigt resultat.

Jag får glädja mig åt att jag faktiskt kom in i fullmäktige.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 27 september 2010

Gamla och nya socialdemokrater

I England drömmer sig fackföreningarna sig tillbaka till en tid då de fortfarande hade Labours öra. I Sverige börjar allt fler inse att banden mellan Socialdemokraterna och fackföreningarna blir allt mer problematiska.

Med tanke på hur det gick för Labour under Tony Blairs styre så kan nog Tories vara tacksamma för Labours vänstersväng. För som DN skriver i dag:

Socialdemokratin mår bäst när det finns något att fördela, när resurserna räcker till att höja barnbidrag och låta offentliga sektorn växa. Däremot stirrar man vilset på en ny tid där lättrörliga människor föredrar valfrihet framför att stat och kommun ska göra allt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 23 september 2010

Mer om valläget

Läs gärna Tradition och Fasons inlägg om det parlamentariska läget. Längre och mer utförligt än vad jag skrev i går, men på samma tema.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 22 september 2010

Valet vunnet!

Precis som alla andra (politiskt intresserade) sitter jag och uppdaterar val.se, SvD och Expressen just nu. Och alla andra nyhetskanaler för den delen.

Det här är egentligen mer nervöst än vad jag klarar av men jag kan ändå inte låta bli att följa utvecklingen. Främst för att det skulle vara så skönt med egen majoritet.

Det spelar dock ingen roll om man ska vara helt allvarlig. Sossarna har så gått som alltid styrt i minoritet (mellan 1998 och 2002 med ett valunderlag på ca 36 procent).

Att Alliansens får över 49 procent, och Moderaterna runt 30 är därför en jordskredsseger utan dess like. Fast det är klart. För Socialdemokraterna och stora delar av svensk media så är fortfarande huvudregeln att sossarna styr. Punkt.

Det är dock inte fallet längre!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 18 september 2010

Svar på Ung Vänsters beskyllningar och allmänna svartmålning

Eftersom Ung Vänster åter har dragit fram sin gamla "lista" där de beskyller Moderaterna för än det ena än det andra så tänkte jag åter publicera Johan Westrins förtjänstfulla sammanställning och svaromål på deras lögner.


Ung Vänsters beskyllning ”Moderaterna var:”

1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
Fel! Alla partier var eniga om att det behövdes en olycks¬fallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.

1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
Fel! Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907. När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.

1919 Mot kvinnlig rösträtt
Fel! Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.

1919 Mot 8-timmars arbetsdag
Rätt! Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)

1921 Mot dödsstraffets avskaffande
Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.

1927 Mot folkskolereformerna
Rätt! Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).

1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
Fel! Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.

1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
Rätt! Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.

1935 Mot folkpensioner
Fel! Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 som tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.

1938 Mot 2-veckors semester
Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.

1941 Mot sänkt rösträttsålder
Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)

1946 Mot fria skolmåltider
Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.

1946 Mot allmän sjukförsäkring
Fel! Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.

1947 Mot allmänna barnbidrag
Fel! Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).

1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.

1953 Mot fri sjukvård
1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.

1959 Mot ATP
Ja, Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.

1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
Fel! Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.

1973 Mot lagen om anställningsskydd
Fel! Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet - inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet. 1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.

1976 Mot 5- veckors semester
Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.

1983 Mot löntagarfonder
Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.

1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
Rätt! Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.

2004 Ja till sänkt A-kassa och sjukpenning
Ja, det var en del i partiets förslag, att genom skattesänkningar, som särskilt kommer låg- och medelinkomsttagare till del, göra det mer lönsamt att arbeta och skapa fler jobb. Men detta måste också finansieras genom minskningar i en del bidrag.

2006 Nej till gröna jobb
(S)-regeringen hade föreslagit några riktade arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som den påstod skulle vara särskilt miljöinriktade. Men eftersom riktade åtgärder är ett dyrt och mycket ineffektivt sätt att få fram nya jobb, så sade moderaterna nej.

2007 Ja till sänkt A-kassa
Alliansregeringen genomförde den nya arbetslinjen, som ersatte den gamla bidragslinjen. Liksom förut får man inledningsvis 80 %, men beloppet trappas sedan successivt ned. A-kassan skall vara en omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb, inte en livslång försörjning.

2007 Ja till sänkt sjukersättning
Sjukpenningen är även fortsättningsvis 80 %, men efter ett år sker ingen obligatorisk prövning för övergång till förtidspension med 64 % ersättning, utan man kan få en förlängd sjukpenning på 75 % i högst 18 månader. (Dessutom kan de allra sjukaste även därefter få fortsatt sjukpenning som inte är tidsbegränsad.) Endast de som inte kan rehabiliteras till arbete skall få förtidspension.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 14 september 2010

Fel analys av artister och S-toppar

I dag skriver ett antal kändisar (på Brännpunkt) att "Sverige håller på att slitas isär". De menar att de senaste 30 årens utveckling skapat klyftor som vi aldrig tidigare sett maken till och orsaken skulle vara Alliansens förda politik.

Om jag ska drista mig till en egen analys så torde dock utveckling i Sverige bero på en kombination av höga skatter och sammanpressad lönebildning.

Mellan 50-talet och 70-talet höjde Socialdemokraterna svenskarnas skattetryck från ca 20 procent till 50. Samtidigt byggdes den offentliga sektorn ut dramatiskt, dock utan motsvarande ökning av antalet arbeten i den privata sektorn. Det här fungerade så länge som Sveriges ekonomi gick som tåget i efterkrigstidens Europa. Under 80-talet började dock det höga skattetrycket att ta ut sin rätt.

Utbyggda bidragssystem och allt för få arbetare i privat sektor, i kombination med en offentlig sektor som växer snabbare än vad befolkningsökningen borde rendera har därför skapat ett Sverige där allt för få arbetar i förhållande till vad det kostar.

Samtidigt är löneskalan så sammanpressad i Sverige att även små löneskillnader leder till att många ser fattiga ut i statistiken, förutsatt att man använder sig av ett relativt fattigdomsbegrepp (dvs att alla som tjänar mindre än 60 procent av medelinkomsten ska räknas som fattig). Det säger dock ingenting om deras faktiska levnadsstandard.

Lösningen på artisternas problem, och Mona Sahlins också för den delen, borde därför vara att sänka skatterna för alla som arbetar. Både för att öka drivkrafterna till arbete och för att även låginkomsttagare ska få behålla mer av sin sin lön. Det leder till att fler blir rikare och att hela välfärden blir starkare. Lösningen kan inte vara att utvidga bidragssystem som ställer människor utanför. Det blir ingen rikare av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 6 september 2010

Det stora sveket...

...är inte att Försäkringskassan, i dag 2010 frågar Linda eller andra personer som befinner sig i hennes sits, om de kan bidra på arbetsmarknaden.

Det stora sveket är att de inte frågat tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 3 september 2010

Gamla medarbetare överger (S)

Mannen med det roliga namnet (Greger Hatt) tar åter till orda mot sin gamla arbetsgivare Socialdemokraterna. Den här gången gör han det på Newsmill och det är i minst sagt skarpa ordalag.

Jag har sagt till alla sossar som velat lyssna sen förra valet att (s) behöver skaffa sig en egen Anders Borg, i bemärkelsen en person som systematiskt driver fram idéförnyelse. Men istället för att ta sig an det och gå på djupet har man gått in i uppfinnarverkstan för politiska ord. Arbetslinje och jobbskatteavdrag har då blivit "pensionärsskatt," trots att regeringen sänkt skatten för pensionärer mer än den förra. Nödvändiga reformer av rehabiliteringskedja och sjukförsäkring blir "slag mot de cancersjuka," när sjuka misshandlats av självtillräckliga stuprörssystem i decennier. En marginell sanering i den vildvuxna floran av statligt ägande, där staten fortfarande är störst ägare på Stockholmsbörsen, blev "utförsäljning av vår gemensamma egendom." En tiodubbling av antalet miljöbilar blev "passiv miljöpolitik."

För egen del inser jag att jag hör mer hemma i Centerpartiet. Under åren i näringslivet har jag stött på så många samhällsengagerade människor att jag trivs bättre bland de som bejakar fullt ut också företagande som lösning på mänskliga behov. I vår tids känslomässiga vilsenhet, behövs mer betoning av hembygd, civila gemenskaper och underifrånlösningar.

Jag säger välkommen till Alliansen!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 1 september 2010

RUT eller butler?

I går fick jag en insändare publicerad i Nynäshamns Posten. Jag lägger upp den här också eftersom NHP inte lägger ut några insändare på nätet.

Socialdemokraterna har tillsammans med LO under lång tid arbetat hårt för att de som står längst från arbetsmarknaden aldrig ska få möjlighet att komma in. Skatteregler, omstrukturering och lönepolitik har effektivt raderat bort de arbeten som i andra civiliserade länder fungerar som dörröppnare in på arbetsmarknaden.

Nu när regeringen tack vara RUT-avdraget äntligen har lyckats återskapa en tjänstesektor i Sverige så hotas den emellertid av en rödgrön valseger i september. Socialdemokraterna och deras kumpaner vill ta bort RUT-avdraget och därmed rasera allt som flitiga företagare har byggt upp under de senaste åren.

Om RUT-avdraget försvinner uppger företagarna att de sannolikt kommer att minska både sin omsättning och personal med ca 50 procent. Det innebär i praktiken närmare 5 500 personer i hela Sverige. För länets del skulle det uppskattningsvis handla om närmare 1700 personer.

Har vi verkligen råd att se en hel sektor av arbetsmarknaden gå i stöpet bara för att de rödgröna anser att jobben det handlar om inte är fina nog?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,